rockabillie

ÅH! Jädrans vilken kväll. Jag har kramp i magen och käkarna. Träningstjejerna kan sin grej. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjort idag. Det är stunder som denna som gör att jag inte vill flytta. Mina hjärtegull, jag har gråtit av lycka ikväll, tack vare er!

När jag lämnat av Michelle och när jag blev ensam i min bil, påväg hem mot ett ensamt hus. Kändes allting plötsligt jobbigt. Precis som att jag hade bländat av allting för en stund, för ikväll. Prestationsångest - tabort!

Jag önskar att jag ibland var någon av de som struntar i vad de gör. Som ser ganska slappt på allting, som nöjer sig med lite och slippa ha en känsla som jagar en så fort något inte blir perfekt. Känslan jag har försvinner till exempel som ikväll. Men när man blir ensam med ensamheten slår det ner som ett basebollträ i nacken, det suger till i magen och man vill bara krypa ner i någons famn och gråta sig till sömns. Om man inte har någon famn? Om man har en, vad hjälper det? Man måste fortfarande ta tag i det, struntar man i något ligger det kvar och tanken av att man inte gjort sitt yttersta gnager inifrån och ut.

Det enda som kan döva min känsla, på riktigt, är att spela piano och sjunga. Den enda människa som kan hjälpa mig lika mycket som mitt piano är min mamma. Annars har ingen annan levande själ någon chans.

Arh, lipsill, gnällspik..
Men herregud, låt mig bli färdig med projektarbetet så att jag kan slappna av.

Ge mig lov
Ge mig träning
Ge mig fritid
Ge mig Stockholm
Ge mig sommar
Ge mig Saalbach
Ge mig dig

Nu ska mitt täcka krama mig till sömns, godnatt fuckers!