sten

Jag är inte mig själv, jag är en sten. Jag gömmer och stänger mina känslor - det blir lättare så. Eller?
Jag gråter till mycket annat, till exempel när MacDreamy gör slut med Meredith, men aldrig över det jag borde gråta över, det jag vill gråta över. Jag förstår inte, jag vill inte förstå, att jag flyttar från allt.

Igår höll jag ett tal och jag grät inte, jag förklarade min kärlek till människor jag tycker om och jag grät inte. Jag är en sten. Jag har inte träffat någon särskild på sista tiden, jag umgås med Greys Anatomy, det är lättare, Greys Anatomy kan jag ta med till Stockholm. Varför ska jag umgås med folk som jag kommer lämna? Varför ska jag skratta tills jag kiknar när jag ändå flyttar?

Jag svarar inte, svarar jag säger jag att allt är bra. Jag ler när jag egentligen vill krama er alla och gråta tills jag kvävs. Jag hatar farväl, men jag är en sten.

Jag erkänner inte ens för mig själv att det är jobbigt, jag vill inte.

Jag har skrivit en dikt till mina vänner, såhär känns det :

Jag hoppas att ni hör min sång till er
Ni verkar förstå
Ni nynnar i samma tonart
Ni dansar i rätt takt
Utan er är min sång som en kakburk utan kakor

Jag behöver er i min sång
Sången om oss

Ni är mitt norr , mitt söder, mitt väst och öst
min arbetsvecka och söndagströst
min dag, min afton, mitt tal och min sång

Min sång om oss



Tack för att ni är dom ni är !

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0